Kurbitsmålningens - "krusningens" historia
Dalahästens färggranna mönster, krusningen, är en förenklad form av kurbitsmåleriet. Detta färgranna måleri utmärker sig genom överdådig detaljrikedom av blommor och blad som målades på väggar, skåp, kistor och moraklockor i trakterna kring Siljan.

Intresset för denna dekorering ökade när människor började mura spisar med skorsten i de små en-eller tvårummiga timmerstugorna. Tidigare var eldstaden en öppen härd centralt placerad i rummet och detta innebar att väggarna blev tämligen sotiga. Man kan faktiskt säga att spisen med sin skorsten banade vägen för en nyvaken dekorationslust och ökade möjligheterna för avsättning på en ny marknad.


Kurbitsmästaren Klas Hanspers (1929-2013) från Nusnäs framför sin och dottern Anne-Maries väggmålning "Ålderstrappan".

Den holländska kurbitsen
Tidskriften "Dalamyter", utgiven av Dalarnas Museum, har en mycket intressant text om tänkbara inspirationskällor för  Kurbitsmåleriet.
Författaren Rune Bondjers skriver i artikeln "Den Holländska kurbitsen"

Kakelplatta från Holland
1650-1700, Dalarnas Museum.
att kurbitsens vas med den ymniga buketten av blommor, påminner mycket om renässans- och barocktidens blomsterurnor. Dessa fanns bland annat ofta avbildade på holländska kakelplattor i Mälardalens herrskapskök (se foto).
Då det är ett välkänt faktum att Dalkarlarna ofta var på "herrarbete" (arbete hos överklassen) med vedleveranser till köken, så dessa utsmyckade väggar kan mycket väl ha inspirerat till egna tolkningar av det vackra blommotivet.

Vi vet att allmogekonst har en förmåga att röra sig fritt över gränser och det verkar som om kurbitsen inte är något undantag från denna regel. Man skulle kunna säga att rötterna till vårt kulturarv till en del hämtat sin näring ur europeiska renässans-källor, en riktigt spännande tanke!

Kurbitsmålning av Winter Carl Hansson, Leksand omkring år 1820, Dalarnas Museum

Kurbitsmåleriets ursprungsorter
Måleriet uppstod i Leksand och Rättvik cirka 1780 och under 1800-talet fick även Mora utövare. Till yrket var de ofta kyrkmålare, skollärare, soldater o s v, men ibland kunde även olika former av handikapp leda till att måleriet valdes som inkomstkälla.

Den typiska kurbitsen ser ut som en vas som exploderar i ett fyrverkeri av blommor och blad och målarna var självlärda med en stil som var charmigt naiv och färggrann.

Dalmålarna och kyrkan
Kyrkoplikten innebar att människorna regelbundet besökte sin sockenkyrka. Kyrkorna var sedan medeltiden smyckade med berättelser ur Gamla Testamentet på murar och valv. Bildspråket var en mycket viktig detalj i förkunnelsen, eftersom läskunnigheten på den här tiden var närmast obefintlig hos bondebefolkningen. Dalmålarna inspirerades starkt av kyrkans bildkonst och valde ofta motiv ur bibeln när de dekorerade hemma hos allmogen - ofta hade figurerna ur bibeln folkdräkter från Siljan på sig.

I folkmun kallades målningssättet med den ymniga, färggranna fantasiblomman "kurbiss" och de sista dalmålarna använde själva denna benämning på sin konst.

Jona och kurbitsen
Ordet kurbits betyder kalebass, pumpa och är enligt författaren Svärdström, härledd till bibeln och Jona bok, kap 4. Förr i världen var Jonas äventyr en av de allra mest omtyckta berättelserna i
Gamla Testamentet förmodligen för att han hade ett mycket spännande liv och bl a slukas av en valfisk i samband med en storm. Efter tre dagar i valfiskens buk spottas han upp på land och räddas. Jona missionerar i staden Nineve och i samband att han var vid sin hydda skapade Gud en kurbits för att skugga Jona från den brännande solen "...och Jona gladde sig högeligen öfver kurbitsen"...(Bibeln Jona Bok kap 4:6).

Symboliken i berättelsen med Jona ger utrymme för flera tolkningar, vissa anser att Jona är en slags förtida, mycket mänsklig Jesus, som tvivlar på sin egen förmåga och helst vill fly undan krav. Vistelsen i valfiskens buk t ex, var tre dagar, samma tid som Jesus tillbringar i dödsriket innan han återuppstår.

Jona bok utgör textmässigt 1,5 promille av bibelns totala omfattning, ändå har berättelsen ofta avbildats på kyrkväggar och senare även i dalmålningar.

Ordet kurbits i bibeltraditionen
Ordet "kurbits" byttes vid 1903 års svenska bibelöversättning till "ricinbusken". Svärdström beklagade i sin bok Dalmåleriet att en flerhundraårig tradition (1541 Wasabibeln) försvann i och med detta.
Att ordet byttes berodde på att man valde den hebreiska urkunden som tolkningsgrund istället för den grekiska Septuaginta.

År 1995 hade Liljegren på Grannas A Olsson en brevväxling med Bibelkommisionen och dess sekreterare Christer Åsberg om ordbytet i Jona bok. Liljegren undrade om man inte av traditionsskäl skulle kunna tänka sig att vid nya översättningen välja tillbaka kurbits. Åsberg svarade bl a:
..." I en officiell bibelöversättning är det inte lika lätt att välja det som låter bäst. Vad som talar emot "kurbits" är inte minst att det fått en så speciell betydelse inom dalmåleriet. Det är inte längre en botanisk växt för en svensk läsare. Men vi ska fundera på saken ytterligare en gång..."

Sex år senare, år 2001, kom ett brev till Grannas A Olsson där Christer Åsberg berättade att Bibelkommissionen valt tillbaka kurbits(träd) till den nya översättningen. Han avslutade sitt brev:
"Din omsorg om saken har alltså bidragit till att den gamla beteckningen återkommit till svensk bibeltradition."

Vi får tacka Martin Luther att han valde den grekiska bibelversionen när han han skulle göra sin översättning. Tänk om han valt den hebreiska - då hade vi kanske haft ett dalmåleri idag som hette "Ricinbusken" - inte särskilt fantasieggande! Undrar hur dalmålarna skulle avbildat den blomman? Vem vet hur historien fått sitt lopp...


Kurbitsmåleriet blir krusning
Stikå Erik Hansson (1823-1897), från byn Risa, var Moras ende kurbitsmålare av klass.
År 1837 noteras i husförhörslärngden att han blivit krympling genom fraktur på bäckenet. Trots sitt svåra handikapp kunde Stikå Erik försörja sig och sin familj genom att måla kurbits.

Risamålaren var känd för att krusmåla mycket vackra trähästar, d v s en förenklad form av kurbits. Han tillskrivs också äran att först ha målat med tvåfärgstekniken, d v s att måla med två färger samtidigt i penseln. Samtida med Stickå Erik Hansson var Vik Olof Hansson, som lärde sig målningstekniken av Risamålaren. Vik Olof var morfar till Karin Nisser (1883-1947), som efter giftemål flyttade till Vattnäs.

Familjen Nissers dalahästar är idag begärliga samlarobjekt, och Karins skicklighet med både kniv och pensel var enastående. Byn Vattnäs blev runt sekelskiftet 1900 centrum för dalahästtillverkningen mycket p g a familjens Nisser och familjen Hwits förmåga att variera form och mönster.


Telefonkiosk i Nusnäs målad av Klas Hanspers Foto: Kalle Moraeus; Elgitarr målad av Gunilla Lindberg




Tvåfärgsmålning
Verktyg och färg
Förr köptes färgen i stänger som sedan noggrannt revs på en häll med "löpare".
Det finrivna pigmentet blandades med olja. Så småningom fanns färdigrivet pulver att köpa och idag används färdigblandad oljefärg på tub.

Längre tillbaka tillverkades penslarna av målaren själv. De allra bästa penslarna var gjorda av ekorrsvansens hår. De sista ekorrpenslarna på Grannas A Olsson användes på 1940-talet.
Därefter användes mårdhårspenslar, idag är det syntetpenslar som används.

Mäster-målerska på Grannas
Birgit Johansson från Nusnäs, född i maj 1948, är en legendarisk målerska som varit anställd hos Grannas A. Olsson i hela sitt yrkesverksamma liv, d v s mer än 50 år.
Sommarlovet efter avslutad årskurs 7, då hon nyss fyllt 13 år, fick hon rådet av sin mor att gå till ”snickeriet” och fråga om jobb. Sagt och gjort, den unga flickan sökte arbete och fick börja i grunderiet tillsammans med en kamrat i samma ålder. Deras arbetsuppgifter bestod i att doppa hästar i färg och även slipa dem efter spackling.

Efter en tid blev Birgit erbjuden att flytta upp en våning och hjälpa målerskorna, där hon fick måla det vita underlaget till sadel och band på 7 cm hästar. Birgit berättar hur det kändes när hon fick en stor papperssäck i början av dagen med enfärgade hästar som hon skulle måla det vita på, hur oöverstigligt mycket det kändes och hur lycklig hon var när hon äntligen kommit ner i botten av säcken. Lyckokänslan varade tyvärr inte så länge eftersom en ny full papperssäck snart placerades bredvid henne. Trots att det gått mer än ett halvt sekel sen detta hände, minns hon tydligt känslan ur en tonårings synvinkel.

Birgit började ganska snart att själv dekorera hästar och studerade ivrigt de duktiga målerskorna som fanns i närheten. Förebilderna som inspirerade mest var Laila Bäckman och Fu Gunnel Andersson. ”Jag började ganska snart att måla storhästar” När Grannas stora separata butik byggdes 1984, så var Birgits plats given, i händelsernas centrum mitt i butiken. Framförallt har hon målat alla större Dalahästar åt Grannas och många besökare har fotograferat henne genom åren, när hon gjort detta.

Största hästarna Birgit målat är cirka 170 cm, men de storlekar som hon bäst tycker om att måla är kring 20 cm. Syntetpenslar är bäst och uteslutande de hon använder. Förut användes också mårdhår, men sen Grannas bytte från lösningsmedelsbaserad oljefärg till vattenburen grundfärg kring sekelskiftet 2000, så blev ytan annorlunda och syntetpenslarna fungerade bättre.


Den självlärda konstnärinnan
Birgit har inte gått någon kurs eller utbildning, hon har gått livets skola och iakttagit och lärt av de som varit skickliga. Vissa saker har förändrats genom åren, kvalitén på målningen bl.a.
”Allt är mycket mera noggrant idag, målning och detaljer skall vara mera perfekt. Sen var det ju så förr att man inte fick byta penslarna så ofta.” Skulle du valt samma jobb igen om du fick leva om ditt liv? ”Ja, jag har trivts. Jag är en arbetsmänniska.”

Någon har räknat ut att Birgit har målat över en ½ miljon Dalahästar hos Grannas, sannolikt är den siffran högre. Från 1996 började hon signera sina hästar med initialer under magen. Det var efter att hon målat den 75 cm som gavs till dåvarande presidenten i USA, Bill Clinton, i officiell gåva från Svenska folket i samband med statsminister Göran Perssons besök i Vita huset.

Den 6 maj 2013 blev Birgit 65 år, men fortfarande kommer mäster-målerskan till jobbet vissa dagar i veckan. En levande legend inom Dalahästtillverkningen, är hon, 13-åringen som vigt sitt liv åt att skapa vackra Dalahästar varje arbetsdag, hela sitt långa liv.


Klas målar postlåda

Foto: Sofia Westman; Jenny och Johanna målar Kurbitzhäst
Kurbitstraditionen idag på Grannas
Av naturliga skäl är kurbitsmåleriet högt prioriterat på vårt företag.
Kunnandet har förts vidare från den äldre generationen till den yngre och flera av våra medarbetare har utbildats av den allra bästa läraren i ämnet Klas Hanspers (1929-2013) från Nusnäs.
Klas var lärare och kurbitsmålare även efter sin 80-årsdag. Han och hans fru Anna-Lisa målade en del postlådor och träskor åt Grannas A Olsson.

Johanna och Jenny ur vår 4:e generation har gått flera kurser hos Klas och vintern 2008/2009 föddes idén hos dem att skapa en modern kurbitshäst, kallad ”Kurbitz”.
De valde att arbeta på vita eller svarta hästar och stilisera kurbitsen i en vald kulör istället för flera färger. Dessutom ville de att den andra sidan av hästen skulle vara helt ren, för att man skulle kunna variera den synliga sidan vid exponering.
Enfärgade hästar har också under flera år varit mycket populära både inom Sverige och utomlands, framför allt i Japan.


Special design
Vi får även många specialbeställningar från företag och privatpersoner där vi skall kombinera det traditionsrika mönstret med olika symboler och logotyper.
Vi har målat det mesta allt från fiskedrag och pingisracket till elgitarrer och olika bilmodeller. Här bredvid ser du Svenska Ridsportförbundets jubileumshäst 2012 då de firade 100 år.

Under kapitel "Specialhästar" hittar du fler foton ur vår rika produktion.