Världsutställningen 1939
I have seen the future!
Tanken föds om en utställning
President Rooseveldt bjuder in Sverige
Tillverkning av en jättelik Dalahäst i Nyköping
Moras leverans av små dalahästar till souvenirbutiken
Utställningen öppnas
Sveriges paviljong
Hur gick det med drömmen om Utopia?

Bok med många vackra foton från 1939, skriven av Stanley Appelbaum
I have seen the future!
Jag har sett framtiden!

Det stod med blå bokstäver på en vit rund knapp som deltagarna fick efter att ha åkt tågrundan i GMs byggnad och sett Futurama - den ljusa framtidsvisionen av en bättre värld utan fattigdom och med massor av tekniska finesser till människans hjälp.

I det smala gapet mellan den djupa depressionen och krigsutbrottet, tidsmässigt knappt ett halvår, kunde världen uppleva en världsutställning i New York som saknade motstycke.
En mästerlig hyllning till teknik och konst.

I temacentrumet, the Theme Centre, fanns uställningens två iögonfallande symboler den stora vita kulan Perisphere (vägde 4000 ton) och den vita spiran Trylonen ( 210 m hög). Båda var byggda av gipsskiveklädda stålskelett och skulle symbolisera det ändliga samt det oändliga. När kriget bröt ut återanvändes stålet i konstruktionerna till vapenindustrin.

Innan utställningen hann stänga invaderade Hitler Polen i september 1939, så den personal som arbetade i Polens paviljong hamnade i den märkliga situationen att plötsligt inte ha ett hemland att åka till.
Den ljusa framtidsvisionen hade plötsligt märkbart förmörkats och framtidshoppet bleknade.

Läs mer om en tid - då allt fortfarande var möjligt!


Tanken föds om en utställning
1934 samlades en grupp affärsmän i New York och funderade på hur de skulle kunna bättra på stadens rykte och attraktionskraft. Året innan hade det varit en världsutställning i Chicago och den hade genererat staden 700 000 dollar i vinst - förutom all god publicitet.

När männen satt och funderade på när och var; utkristalliserade sig en idé om att välja 1939 till året för en storslagen världsutställning. Passande nog var det samtidigt 150-årsjubiléet av George Washingtons installation som president i New York.

Robert Kohn var ordförande i temakomittén och han var välkänd för sitt sätt att prägla arkitekturen i New York med "bigness". Följdaktligen präglades även världsutställningen av detta ledord, liksom uttrycket att visa världen "the American way of life".

Genom att bearbeta Sovjets ambassadör fick arrangörstaben första anmälda nation Ryssland att boka en stor paviljong för 4 miljoner dollar. Detta smarta drag sporrade andra nationer att anmäla sig. Den stora tanken börjar ta form.

Att färdigställa utställningsområdet kostade 160 miljoner US$ - en ansenlig summa pengar.
Området låg två mil från NY centrum och marken utgjordes av ett sankt område som tidigare varit en soptipp för staden - förvandligen till Expo -39 var i det närmaste total. Ofattbara 10 000 st träd samt 3 miljoner buskar och växter planterades för att skapa den perfekta inramningen till paviljongerna..

Den röda ringen visar Sveriges paviljong - 5000 kvadratmeter stor!



Kartskiss över Expo New York 1939

Sverige fick inbjudan till Expo New York av Roosevelt
Det fanns ett visst motstånd i Sverige att delta på New York World Fair, men när president Roosevelt officiellt på diplomatisk väg framförde inbjudan till svenska regeringen, kunde Sveriges befattningshavare inte säga nej. Dåvarande handelsministern Elof Eriksson samt greve Folke Bernadotte utsågs till generalkommissarie, Sven Markelius arkitekt och utställningsdirektör Karl Wessblad.

Inför deltagandet genomfördes en marknadsundersökning för första gången - med tanke på utformningen och vad publiken kunde tänkas vilja se. Undersökningen genomfördes dels i Sverige (hur vill svenskar att vårt land visas upp) och dels i USA (bland prenumeranter på svensk-amerikanska tidningar och passagerarlistor från Svenska Amerikalinjen). Svaren bearbetades och låg sedan till grund för utformningen av den svenska paviljongen.


Drömmen om en gigantisk dalahäst
Anders Beckman hade utsetts till utställningskonstnär och hade till sin hjälp arkitekt Bibi Lindström. Det var Anders Beckman som verkligen ville att dalahästen framför Sveriges paviljong skulle vara stor, helst 6 - 8 meter, för att den skulle synas över området. Det var många som höll med om att idén var storartad - men H K H Kronprinsen förordade älskvärt men bestämt att hästen endast skulle vara ett par meter. Han ansåg att en dalahäst inte var så betydelsefull och kanske inte ens lämplig symbol för landet, helst ville han att den skulle bort från entrén.
Beckmans enträgna häst-önskan resulterade att dalahästen blev verklighet även om den stannade vid höjden 2,80 meter . Den placerades som från början tänkt framför entrén till Sveriges paviljong. Den blev också mycket populär och efter utställningen såldes den till en svensk-amerikan i Brooklyn.



Foto: Nordiska Muséets Bildarkiv
Tillverkning i Nyköping
Den stora dalahästen tillverkades av Nordiska Kompaniets möbelverkstäder i Nyköping

Fakta kring hästen:

Höjd: 2,80 m
Längd 2,80 m
Vikt: cirka 1 ton
Material: 3" svensk furu
Tillverkningssätt: Lameller som limmades och bultades ihop.
Järnstänger stabiliserade de ihåliga benen.

Den ihåliga hästen med asfaltmage!
Enligt DN hade NK:s personal många och långa konferenser innan de beslöt sig för att göra Amerikapållen ihålig och bygga den i tunna lameller "varigenom man hoppas att den bäst skall motstå New Yorks temperaturväxlingar." Invändigt blev den asfaltbeklädd (!) och man hade enligt tidningen även tillsett att det var ventilation inuti hästen. De kraftiga järnen som drogs genom benen hade som funktion även att förankra hästen i Sweden Square, marken utanför den svenska paviljongen.

Foto: Sörmlands museum


Foto: Nordiska Muséets Bildarkiv
Tisdagen 7/3 lastades den grundmålade hästen i en öppen godsvagn för att med tåg resa till Stockholm. Hästen hade en laxröd färg och transporterades från Stockholms Central med lastbil till den s k New York-ateljen vid Kungsträdgårdsgatan.

12 starka män hade enligt Svenska Dagbladet ett styvt jobb att lasta av hästen från lastbilsflaket.

I ateljén fick den sin "rätta" orange grundfärg och den dekorerades i kurbitsstil av Göte Hennix. Dekorfärgerna gick i olika bruna nyanser, ockragult, vitt och svart. Dessa milda färger återfanns även i interiörerna av Sveriges paviljong.

Dekormålning av konstnären Göte Hennix
Från allra första början var konstnären Jerk Werkmäster tilltänkt som konstnär, men efter det att hästens storlek bantats från 5 meter till knappt 3 meter - avsade han sig uppdraget eftersom han ansåg att "det goda uppslaget försämrats" och att hästen inte skulle bli det blickfång på Världsutställningen som var avsett från början. Uppdraget gick då till Göte Hennix som genomförde projektet på ett strålande sätt. Här bredvid ser du ett urklipp ur Mora Tidning från mars 1939. Naturligtvis var dalahästtillverkarna och Morafolk i allmänhet mycket nyfikna på "Amerika-pållen" De små dalahästarna som såldes på Expo New York kom naturligtvis från Mora och Nusnäs.

Foto: Mora Tidning 15/3 1939


Foto: Nordiska Muséets Bildarkiv
För allmänhetens beundran
Lördagen den 11/3 ställdes Amerikapållen ut på varuhuset NK i deras entré, den s k ljusgården.

Ett specialförstärkt podium fick byggas för ändamålet, eftersom dalahästen vägde närmare ett ton.

I början på april reste den stora Dalahästen, tillsammans med cirka 65 ton av övrigt utställningsmaterial och paviljongens personal med skeppet Drottningholm över till USA.

Små dalahästar till souvenirbutiken Expo New York

I samband med inbjudan till Världsutställningen utgick ett upprop från Riksförbundet till alla Hemslöjdsföreningar att välja ut varor som skulle representera Sverige och pryda paviljongen - dessutom skulle en del väljas ut till försäljning i souvenirbutiken.

I cirkulärskrivelsen till Mora Hemslöjd står
bl a: "Det är av största vikt att där utställda föremål bliva av högsta möjliga kvalitet och så representativa för svensk produktion på ovannämnda områden som möjligt".

Mer typiskt och representativt än dalahästen gick knappast att hitta för Dalarna - så från Mora skickades i två stora sändningar innehållande 7 087 st dalahästar i två storlekar för värde 90 öre resp 65 öre styck.
Sändningarna vägde 1,6 ton brutto och 894 kilo netto .

De två skeppningsdatum som figurerar i bokföringen är 28 mars samt 10 maj 1939.

Här bredvid ser du kopia på frakthandlingar från leveransen i mars.

Familjen Nisser i Vattnäs (vars verksamhet upphörde på 1960-talet) var den största enskilda leverantören, näst största var Grannas A Olsson Hemslöjd - förutom en mängd privatpersoner som fick hjälpa till att tillverka dalahästar för att fylla ordern.



Grannas A Olssons första reklamblad!
New York World Fair 1939

Öppettider 1939: 30/4 - 31/10 = 6 månader

Valspråk 1939: Building a better tomorrow with the tools of today.

Öppettider 1940: 1/5 - 27/10 1940 = cirka 6 månader

Valspråk 1940: For peace and freedom.

Inträdesavgift: 75 cent 1939 - 50 cent 1940

Deltagande nationer: 60 st

Totala antalet besökare 1939 = 26 miljoner, 1940 = 19 miljoner

Efter stängningen av mässan 31/10 1940 gjorde mässarraangörerna konkurs!

Notan hamnade på 23 miljoner dollar i skuld.


New York World Fair var en gigantisk skapelse.
Söndagen den 30/4 1939 på eftermiddagen slog New York World´s Fair of 1939 upp sina portar för första gången. Olika källor anger olika besökssiffror på premiärdagen. Enligt arrangörerna passerade 600 000 personer vändkorsen, en klar besvikelse för man hade väntat sig en miljon beökare. President Roosevelt höll ett invigningstal inför 35 000 åhörare.

Antalet betalande besökare var denna dag "endast" 198 791 enligt S Appelbaum i hans bok från 1977. Invigningsdagen hyllade 150-årsminnet minnet av installationen av George Washington som USA:s första president.

Enligt tidningen SWEA var "samfärdseln ordnad medelst tåg, subway, buss, bil , båt och aeroplan - 200 plan kunna landa och starta. Trafiken kommer helt visst att ge en intressant bild av morgondagens myller och jäkt".

På denna fantastiska utställning kunde besökarna åka världens längsta rulltrappa (med steg i trä) upp till den stora Globen-liknande byggnaden (Perisphere). Vid foten av den stod bl a statyn Astronomen gjord av Carl Milles som emigrerat till USA 1929.

Världens första tv-utsändning visade Rooseveldts invigningstal. Tv-mediet spåddes för övrigt en storartad framtid och tv-apparater fanns överallt på mässan. Lysrörs-belysning hade världspremiär och skapade kvällstid en ny och för den tiden annorlunda atmosfär för besökarna. Ingen mindre än Einstein slog på belysningen första kvällen.

All eyes to the future" - "Future is good"
Den positiva synen på framtiden var genomgående.
Musiken ljöd överallt, ofta swing-musik som var var på högsta modet.

I den utopiska framtiden spåddes att det skulle finnas "superhighways" - som skulle ta människan snabbt och effektivt till olika platser.

Bilar och vägar - själva resandet siade man skulle bli mycket viktigt i framtiden. I GM:s resa "Futurama" visades en gigantisk modell av världen som den skulle se ut 1960. En värld utan slum och elände, med mycket parker och där människor bodde i förorter och hade en minimiinkomst som de klarade sig bra på.

I var mans vardagsrum skulle det då också finnas en fax (!) ett tekniskt hjälpmedel som också presenterades på utställningen.

Utställningen visade även hur vi skulle framställa mat i framtiden. Bl a hade man en avdelning som visade hur kor sköttes nästan helt automatiserat på en roterande stålplattform en s k Rotolactor - korna tvättades, torkades med antiseptiska handdukar, mjölkades elektriskt och masserades efteråt. När proceduren var klar lämnade kon sitt bås via en grind som öppnade sig automatiskt.

Svenskar på besök 1939
I the Theme Centre svävade världens största stålkula i en konstgjord sjö uppburen av betongpelare som omgavs av fontäner. Världens längsta rulltrappa ledde upp till roterade åskådarläktare inuti kulan, vars väggar visade morgondagens stad, Democracity , i miniatyr. Själva kulan var hög som ett 18-våningshus. Strax intill stod en triangelformad 210 m hög spira/obelisk.

Utställningsbyggnaderna låg sedan grupperade kring the Theme Centre längs med gator. Ett 60-tal nationer visade prov på sina specialiteter och många avdelningar var mycket påkostade.

T ex Italiens paviljong bjöd på antikens Rom och "idag" - Mussolini bjöd dessutom på ett riktigt vattenfall.

Holland hade hus vid vattenfyllda kanaler.

Schweiz hade en äkta Tyrolerby med höga berg och hus med snö på taken. Mitt i sommarvärmen var det där varje kväll en konstgjord snöstorm (!) På nöjes- och matavdelningen fanns en del nationer representerade t ex en söderhavsö, en indianby och eskimåer som åkte med hundspann på snön och
t o m en speciell ö med ett 50-tal pingviner.

Det fanns även ett mycket högt hopptorn, Parachute jump, med möjlighet att hoppa fallskärm och fritt falla i 90 sekunder. Detta hopptorn fick senare en militär användning efter det att kriget brutit ut.

I juvelhuset visades ädelstenar för 20 miljoner och i Vanity Fair fanns en parfymfontän som luktade i en radie av en kilometer.

Sveriges paviljong fick mycket uppmärksamhet och fotot nedan är ett tydligt bevis på hur Dalahästen var föremål för mycket uppvaktning!
1940 drevs paviljongen i privat regi som "the Sweden House".

Foto: Nordiska Muséets Bildarkiv

Foto: Ur färgfilm 1939 "Visions of the future" R. Reed

Sveriges paviljong - i all Enkelhet!
Invigningen var fredagen den 5/5 och paviljongen låg inte i den utländska avdelningen utan vid den sk matavdelningen . Från början hade 500 kvadratmeter reserverats i "the unit building" tillsammans med de övriga länderna - men Sverige förhandlade till sig ett nytt område vid publikvägen mot nöjesfältet.

5 000 kvadratmeter - 10 gånger så stort som från början tänkt!

Temat för Sverige var "Sweden speaks" . Väggarna i Sverigens paviljong visade bl a den heliga Birgitta "mystisk kvinna och helgon", Gusaf Wasa "selfmade king", Dahlen, Ellen Key och Branting.

Sverige visade med stolthet sina naturtilllgångar svenska skogar, vattenkraft samt malm och stål.
I montrar fanns olika typiska produkter av glas, stål tyg etc - både industriella framgångssagor och genuina hantverksprodukter som t ex dalahästen och s k morafåglar (trävita små spånfåglar).

Nyckelordet för paviljongen var Enkelhet -och just det ordet användes ofta av den imponerade utländska pressen.


Innergård som blev Sweden Sqare och 7,5 ton kristall-fontän
Arrangörernas villkor för att Sverige skulle få så stor yta, var att 35% skulle vara under tak - vilket arkitekten Markelius löste på ett strålande sätt med att göra en innergård som belades med ett par tusen kalkstensplattor. Varje platta var präglad med sponsrande företags namn. Dessa kalkstensplattor donerades senare till New York och de blev Sweden Square i närheten av FN-huset.

På innergården fanns en bassäng med Orrefors originella glasfontän gjord av 7,5 ton kristall. (Enligt SvD hade 16 personer arbetat med den från december till mars). Där fanns även skira björkar, lummiga buskar och prunkande blommor och 250 stycken bekväma stolar som lockade i sommarvärmen.


"When Sweden speaks - United States can afford to listen" -
var mottot på trycksaker och broschyrer. I en luftkonditionerad biograf visades med jämna mellanrum en film med detta tema.

På en vägg satt en jättestor turistkarta över Sverige med en mängd av knappar, där man genom att trycka och lyfta på en telefonlur kunde få beskrivet om platserna och deras sevärdheter. Texterna hade talats in av amerikanska studenter.

Foto: ur boken " Sweden Speaks" sid 72
Den blomstrande hemslöjden
I boken Sweden Speaks , utgiven av the Royal Swedish Comission, för Expo New York - står på sidan 72 vid ett svartvitt foto på Dalahästar: (översatt)

"Hemslöjd blomstrar i Sverige idag som aldrig förr. En riksorganisation möjliggör avsättning i alla större städer och hjälper hemslöjdarna att sälja sina produker. Dalahästen är ett exempel på den folklore-konst som glädjer barn och vuxna i samma utsträckning."

Från början var paviljongens personal 35 personer, men utökades så småningom till hela 220 stycken. Unga svensk-amerikaner bidrog mestadels till denna personalökning.

Roterande smörgåsbord på "Three Crowns" hade ½ miljon gäster!
Att Sverige fått placeringen vid matavdelningen på utställningsområdet bidrog naturligtvis till att det roterande stora smörgåsbordet på restaurangen Tre kronor, Three Crowns , blev mycket populärt och omtalat, inte minst av pressfolk. Restaurangen hade ½ miljon besökare av de totalt 4 miljoner som valde Sveriges paviljong som besöksmål.

Presspublicitet
Enligt Björklund "Reklamen i Sverige" fick den svenska utställningen över hela världen en otrolig presspublicitet. 254 spaltkilometer artiklar, räknade man till i världspressen, varav New York svarade för 50 kilometer!
Hur och vem som räknat ut dessa imponerande siffror framgår inte av boken, men klart är att Sveriges deltagande var mycket framgångsrikt.

Gotthard Jansson skrev i Svenska Dagbladet bl a : "...Den omtjatade dalahästen framför entrén är väl klen till dimensionerna men utövar dock en stark dragningskraft på den barnsligt nyfikna publiken ... Man kan lugnt fastslå att den svenska paviljongen ingått i utställningspublikens medvetande som en av Expos stora attraktioner. ...
Trähästen har åkt in och ut och står nu som dekoration utanför paviljongen, väckande intresse åtminstone hos barn...
Men den är minst tre gånger för liten och syns inte på avstånd."


Foto: Ur färgfilm 1939 "Visions of the future" R Reed

Unikt färgfoto från en film funnen i USA
Sommaren 2004 föddes idén på Grannas A Olsson att försöka göra en kopia av 1939-hästen. En del svartvita foton hittades vid efterforskningar i arkiv och på museum i Sverige och USA - men inga färgfoton fanns. Via två amerikaner, Richard och Bob Rolander, spårades en färgfilm och Grannas A Olsson förvärvade den.

(Endast cirka 5% av alla filmer var i färg vid denna tid, men Hollywoods intresse för tekniken var stor). Filmens ägare visade sig vara en svenskättling som själv ägde Dalahästar och hade t o m sina rötter från Dalarna, vilket ledde till att han var mycket välvillig till att Grannas fick använda en del material ur filmen. Kontakt togs även med ättlingar till Göte Hennix och de ställde sig också positiva till att 1939-hästen fick "nytt liv" igen.

December 2004 blev den första kopian av Amerika-pållen klar!




Slutord - sammanfattning
Världsutställningen 1939 skulle aldrig kunnat ha genomförts på någon annan plats i någon annan tid - bara precis i det lilla tidsgapet mellan depressionen och världskriget var den möjlig - med arrangörer som hade storhet och överdåd som sin ledstjärna.

För de som levde på 30-talet var morgondagens Utopia ett 1960-tal, då allt bara skulle bli bättre och lyckligare.
Idag - nu när vi lever i post-utopias" skymningstid" - kan man fråga sig hur det gick.

Blev vi lyckligare av alla tekniska landvinningar?

David Gelernter har i sin bok 1939 - The lost world of the fair - beskrivit att stämningen på Expo New York 1939 präglades av en stark "religiös framtids-optimism". Förklaringen till detta var en allmän, stark religiös tro i kombination med den blinda övertygelsen om teknikens välsignelse.
Idag har vi nått vårt Utopia, där numera religionen spelar en allt mindre roll i vardagslivet för de flesta och framtidstron inte alltid självklart är positiv.

Gelernter drar slutsatsen att vår generations största uppgift är att visualisera en framtid överhuvudtaget. För att göra det, är det svårt att se vad som skulle kunna ersätta religionen som "glädjemotor". Hans recept är att vi skall ta del av mer av historieundervisning, "true history".

Den som lever får se.

Sverige gjorde en enastående insats på Världsutställningen och paviljongen rosades mycket av utländsk press. Den svenska enkelheten stod i kontrast till mässans övriga spektakulära sevärdheter.
En nära 3 meter orange dalahäst stod utanför Sveriges entré och väckte uppmärksamhet och nyfikna frågor. Vad betyder den? Vad har den för historia? frågade många personalen på Sveriges paviljong - samma frågor som vi idag får i Nusnäs.

1939 var det år som Dalahästen permanentades som symbol för Sverige.

Det är speciellt intressant att den valdes ut till en världsutställning som hyllade teknikens framsteg och framtiden. De som verkligen förespråkade dalahästen som Sveriges symbol, var dessutom några av tidens och Sveriges mest framstående arkitekter och konstnärligt begåvade människor.

Dalahästen är en företeelse som funnits i de djupa folklagren under många hundra år och ifrån dagens perspektiv framstår den som en verklig överlevare. Granskar man den lite närmare är Dalahästen i sig, en riktigt märklig och levande historielektion!



Faktasökning Text & Idé:
Christina Liljegren
Grannas A Olsson Hemslöjd AB